Amuela (Andra delen av kapitel 1)

Amuela (Andra delen av kapitel 1)

Fortsättning av Amuela (länk till först delen: Prolog och Kapitel 1)

Det var bara brevbäraren som kom med posten. När han ser att Amuela är hemma kommer han alltid in och pratar bort en stund. Det är nog kaffet som Amuela bjuder honom på som lockar, men idag ser han att Amuela inte mår bra och ber om ursäkt och skyndar sig därifrån.

Amuela är en person som verkligen har hjärtat på det rätta stället. Det är snudd på att hon är alldeles för godtrogen. Hon vill alla människor väl och hon skulle aldrig, aldrig medvetet kunna göra en annan människa illa.

Det är väl kanske därför som hon så ofta blir misstrodd. De flesta människor klara inte av människor som är sanna, godhjärtade och ödmjuka. De blir rädda och letar omedvetet efter var hunden kan vara begravd.

Annat är det med den spelade godheten och ödmjukheten som hennes far är expert på. Den utgår inte från hjärtat, utan från egot och därmed reagerar människan inte på samma sätt. Det är det “normala” – en falsk fasad.

Sanningen, att inte dölja sig själv, sitt hjärta eller det man står för är några av de viktigaste faktorerna i Amuelas liv.

Amuela vandrar här på jorden som alla vi andra, men ibland kan man undra om hon verkligen är som vi… Hon är mystisk och gåtfull. Det känns som om hon kommer från en helt annan värld och har hamnat här av misstag… När hon tittar på dig känns det som om hon såg rakt igenom dig. Som om hon kunde läsa varenda tanke och verkligen se dig. Man känner sig helt enkelt blottad.

Vem är hon egentligen, denna Amuela Sonderson? Amuela själv förstår inte de här orden och tankarna om henne.

“Jag är väl som vem som helst”, tänker hon ofta.

“Jag är väl inte annorlunda än andra. Jag lever och andas jag också och jag gör en massa tok och dumheter”, kan hon fortsätta tänka när hon pratar om det här med sin bror.

På senare år har hon börjat fundera på om det stämmer det som han säger – att hon är annorlunda, inte riktigt som alla andra. Det är någonting hos henne som gör att människor skräms och väljer att se henne som något annat än det hon är.

För ett par år sedan “ramlade” hon över den här dikten och den har hjälpt henne att se människan och sig själv i en annan dager.  Den har också fått henne att förstå en hel del av det som har hänt i hennes liv så här långt och varför hon vägrar att bli som “alla” andra. Dikten är skriven på en vägg vid Moder Theresas barnhem i Calcutta, Indien och lyder så här:

I varje fall…

Människor är ofta oresonliga, ologiska och självcentrerade.

Älska dem i varje fall.

Om du är snäll och vänlig kommer människor att anklaga dig för själviska, bakomliggande motiv.

Var snäll och vänlig i varje fall.

Om du är framgångsrik kommer du att få några falska vänner och några sanna fiender.

Var framgångsrik i varje fall.

Om du är ärlig och uppriktig, kan människor komma att lura dig.

Var ärlig och uppriktig i varje fall.

Det som du ägnat år av att bygga upp kan bli förstört över en natt.

Bygg i varje fall.

Om du finner glädje och klarhet kan människor bli avundsjuka.

Var glad i varje fall.

Det goda du gör idag kommer oftast att vara bortglömt i morgon.

Gör gott i varje fall.

Ge världen det bästa du har och det kommer nog aldrig vara tillräckligt.

Ge världen det bästa du har i varje fall.

För – när du kommer till slutet av ditt liv och gör en sista analys förstår du att allt handlade om dig och Allt som Är.

Det handlade aldrig om de andra i varje fall.

Hon har lyckats (på det sätt som anses vara “att lyckas” i vår värld) ganska sent i livet, efter att ha varit en vilsen själ i sin ungdom. Hon gick från det ena till det andra. Hon misslyckades aldrig riktigt, men hon hittade ändå inte rätt. Det var alltid något som fattades, något som hon inte riktigt visste vad det var. Den där känslan av att hon arbetade och kämpade för att andra skulle tycka att man var “duktig”, lurade hela tiden i bakgrunden. Den sanna glädjen i det hon gjorde fanns helt enkelt inte, även om hon inte förstod det då…

Det var först när hon bestämde sig för att starta ett bokförlag och börja trycka böcker som betydde något för henne – böcker som verkligen ger tillbaka, som hon började leva fullt ut. Då kom glädjen in i arbetet och livet började te sig helt annorlunda. Allt blev ljusare, även om hon fortfarande brottas känslomässigt med sin far, en väninna och en efterhängsen karl som inte kan låta henne vara ifred…

Amuela äter upp sin lunch som hade hunnit bli kall efter det korta besöket av brevbäraren. Sätter på en kopp te och tar med sig tekoppen ut.

Det är försommar. Det är så skönt ute. Solen skiner och värmer hennes svullna ansikte. Hon går ner till sjön och ställer sig på bryggan och tittar ut på vattnet.

Hon tänker,

“Kanske lika bra jag slänger mig i…”

“Jag orkar inte längre, pappa”

“Du river sönder mig, du tär på mig och jag vet inte hur jag ska göra för att du ska bli nöjd…”.

“Men vänta lite…”, fortsätter hon.

Amuela sätter sig ner, slänger av sig skorna och doppar fötterna i vattnet. På en gång känner hon sig mycket, mycket lättare till mods. Det är som om vattnet tillför henne ren och skär energi. Solen glittrar i vattnet och hon börjar känna sig lugnare. Hon fortsätter tanken…

“Vad är det pappa ska förstå? Måste han förstå mig? Jag kanske vill att han ska respektera mig? Det gör han ju inte… Men förstå… Kan det inte vara så att det är jag som måste ta mitt eget steg bort. Klippa banden helt enkelt – de känslomässiga banden alltså, inte relationen, den vill jag ha kvar, men jag behöver ju inte ta åt mig… Men frågan är ju… Hur i hela friden lär man sig det?

Amuela vet inte. Hon funderar länge…

“Kan det vara så enkelt som att pappa känner, omedvetet, att han är på väg att “förlora” mig? Kanske har han känt det i många, många år och nu omedvetet gör allt för att hålla mig kvar, kvar i det fack där han har satt mig. Är det därför han gör som han gör?” tänker Amuela och fortsätter,

“Hans agerande måste bottna i rädsla… Rädsla, ja inte för mig som person tror jag, men rädslan av att förlora sin egen fasad. Den fasad han har byggt upp utåt, mot omvärlden.” fortsätter hon.

“Åh, vad jag önskar att min bror var här nu… Han är helt fantastisk. Han vet vem jag är. Ja, det känns som han vet mer än vad jag själv vet… Han ser igenom alla mina skal. Skal uppbyggda av en värld som jag inte känner mig hemma i, men som jag ändå har accepterat någonstans och låter mig leva efter. Det är som att han tittar på mig och ser, ja verkligen ser, vem jag är allra längst in”, tänker Amuela.

Amuela känner hur hennes hjärta växer. Kärleken till hennes bror är så stark.

“Han verkar ha allt! Hur kan han vara så bekymmerslös och leva mitt i allt det här? Han struntar i pappa och pappa verkar ha gett upp och är inte alls på honom längre som han var i början.”

“Fast å andra sidan har han ju valt samma yrke som pappa, men en helt annan väg. Han har valt rättvisan för att skydda de svaga, inte för att profitera dem… Han har ett hjärta av guld, han är den finaste människa jag känner, han är så ren. Ja, han bara är, på något vis. Åh, vad jag önskar att han vore här nu!”, tänker Amuela

Tiden går och Amuela känner sig bättre och bättre. Hon börjar kunna skaka av sig sin pappas besök för den här gången. Men så börjar hon tänka tillbaka på hur det var när hon var liten… Hur han kunde hunsa och domdera och sätta skräck i henne. Hon var så rädd för att göra fel att hon inte visste vilket ben hon skulle stå på ibland. Hände det något, ja då började hon gråta direkt.

Rädsla… Rädslan för att han skulle börja skrika och den där auktoritära mentaliteten som tryckte ner henne i skorna och bra mycket längre än så.

“Nej, nu får det vara bra”, tänker hon och skakar på huvudet.

“Nu går vi in Tulis”, säger hon högt till katten som sitter vid hennes sida.

Hon går med raska steg upp för branten och upp till huset. Öppnar kylskåpet och funderar på vad hon ska äta…

“Jaha ja, jag skulle ju ha handlat idag hade jag tänkt… Så blev det inte nä…”

“Ok. Det får bli en omelett.”

Hon slänger snabbt ihop en omelett och medan hon sitter och äter knackar det på dörren igen. Hon känner hur den lilla styrka hon byggt upp snabbt nåt botten igen. Besök är det absolut sista hon vill ha nu…

”Om det inte är min bror förstås”, tänker hon och känner hur hjärtat tar ett skutt.

“Kom in”, ropar hon och in kommer Magdalena…

Amuela tittar upp och känner hur resten av energin rinner av henne. Magdalena är väl den absolut sista personen hon vill träffa just nu… Hon vill inte visa det, utan tvingar fram ett välkomnande leende och säger,

“Hej, Magdalena! Kom in du. Jag sitter precis och äter. Vill du ha lite?”

“Njaa, nej, jag vet inte…”, säger Magdalena

“Jaaag, jaag, jag ville bara se hur det är med dig.”, fortsätter hon lite nervöst.

“Jag hörde ju att du bråkat med din pappa igen…”

Amuela funderar på hur hon redan kan veta det… Hur kan hon veta allt som händer… Större sladdertacka på denna jord finns väl inte…

“Åh, jag har haft nog med pappa idag och nu Magdalena också…”, tänker Amuela.

Hon tror sig vara Amuelas bästa vän. Hon är alltid sliskigt inställsam och smörig när hon kommer och så fort hon går utanför dörren börjar hon snacka skit bakom ryggen på en…

“Varför kan jag inte bara säga till henne att försvinna? Hon är ju inte en människa jag vill ha runt mig just nu heller…”, tänker hon.

Ändå finns de där – hela tiden! Amuela får nästan panik. Hon känner att hon inte orkar en “sådan här” till, även om hennes pappa och Magdalena är väldigt olika.

Amuela och Magdalena har känt varandra i många, många år och efter det att Amuela flyttade tillbaka har Magdalena varit som en blodigel på henne. Det är som om hon inte har någonting annat att göra än att sitta och köra bil och åka hem till folk och sladdra.

Amuela försöker att låta bli att visa sin irritation. Hon vill ju inte skada eller såra någon. Vad har hon för anledning att vara otrevlig mot Magdalena? Hon har ju egentligen inte gjort något…

Hon frågar Magdalena lite försiktigt hur hon har haft det idag och vad hon har gjort. Magdalena pladdrar på. Amuela hör knappt ett ord och ramlar snabbt ner i känslan från i förmiddags…

“Jag orkar inte mer… Jag vill inte mer…”, känner hon med både kropp och själ.

Hon lägger pannan i djupa veck och funderar på hur hon ska gå till väga för att snabbt komma ur den här situationen utan att verka otrevlig…

“Var kan jag hitta hjälp. Jag kommer inte att klara av det här själv…” inser hon helt plötsligt, men hon vet inte vart hon skall börja, hon vet inte vad det är som är galet…

Rätt som det är reser sig Magdalena och Amuela tittar upp på henne med ett förvånat uttryck i ögonen, som om hon inte ens hade vetat om att Magdalena var där. Magdalena kände nog av hennes mentala frånvaro för hon är snabbt ute ur huset och åker sin väg igen.

Amuela pustar ut och känner hur skönt det är att få vara ensam igen.

“Kan jag inte få vara själv nu”, tänker hon.

“Jag behöver lugn och ro. Jag behöver tid”

Hon diskar snabbt undan maten och sätter på sig sina ytterkläder för att ta en av sina sedvanliga långa promenader ute i skogen.

Fractal1Efter en liten stund kommer hon till bäcken som rinner ner till sjön vid hennes hus. Där i kanten på bäcken sätter hon sig på en sten med ryggen mot ett träd.

Solen skiner med sina sista bleka strålar i hennes ansikte och det är så ljuvligt lugnt och stilla. Här är hon verkligen hemma. Här älskar hon att vara och här får hon vara i fred. Hon känner hur ögonen blir tyngre och tyngre och hon slumrar till där hon sitter.

Plötsligt rycks hon upp ur sin dvala. Det är någon här… Hon känner det. Hon känner det så tydligt. Det kryper i armar och ben. Hon tittar sig omkring där hon sitter, men hon kan inte se någon eller någonting…, men känslan av att inte vara ensam växer. Den blir starkare och starkare och starkare. Hon är inte ensam. Hon vet det. Hon känner det. Det finns någon mer här, men hon kan inte se någon.

Hon försöker skaka av sig känslan, men det går inte och plötsligt hör hon en röst. En röst som hörs, men som ändå inte hörs. Som om den pratar i hennes inre… Den säger lugnt och stilla, men med en enorm kraft,

“Du måste börja med dig själv.”

Hon ser sig snabbt runt omkring igen, men det finns ingen där. Allt är lugnt och stilla. Ja, nästan lite väl stilla. Hon kan inte ens höra fåglarnas sång som var så klar för bara någon minut sedan. Det ända hon hör är ekot av rösten som precis talade till henne.

“Du måste börja med dig själv”, ringer i hennes öron.

Amuela förstår ingenting. Var det där menat till henne? Vadå “Du måste börja med dig själv”?

Den natten drömmer hon. Hon drömmer om osynliga varelser, osynliga människor, osynliga… Allt är osynligt, men allt pratar… Det är till slut så att de pratar i munnen på varandra, men hon kan inte urskilja vad de säger. Med ett ryck vaknar hon och sätter sig upp i sängen. Då kommer rösten igen…

Återigen säger den,

“Du måste börja med dig själv.”, och fortsätter,

“Du är inte av denna värld, men du lever i denna värld. Du gjorde en gång ett val… Nu är det dags att du vaknar och kommer ihåg vem du är och vad du kom hit för. Hitta balansen, hitta tryggheten och hitta styrkan, men framförallt, släppa rädslan och omfamna kärleken.”

Rösten försvinner och kvar är Amuela. Hon sitter i sängen med vitt uppspärrade ögon. Vad är det som händer? Håller jag på att förlora förståndet? Omtumlad och vingelkantig tar hon sig ner till köket och sätter på tevatten. Hon måste komma till ro igen.

Händerna darrar när hon slår upp vattnet i tekoppen och lugnet känns långt, långt borta. I brist på annat tar hon papper och penna och skriver ner vad rösten sa, men inte ens det hjälper.

Hon går och lägger sig igen och faller till slut ner i en orolig sömn…

_________________________________________________________________

Kapitel 2 kommer den 1 mars 2014. Hoppas vi ses då!

4 comments on: Amuela (Andra delen av kapitel 1)

  1. Gudrun Stengard 1 februari, 2014 at 12:06

    Att börja med sig själv är inte lätt. Undrar hur det skall gå för Amuela.

    • Pia E. Stengard 6 februari, 2014 at 10:32

      Nej, det är väl det svåraste vi har… men också den enda vägen tillbaka till oändliga möjligheter!

  2. maria 31 januari, 2014 at 15:15

    Å va spännande… Vad händer sen, hur kommer saker och ting att lösa sig för henne i framtiden?
    ”är inte av denna värld”? hum spännande

    • admin 31 januari, 2014 at 18:50

      Den som väntar på något gott (spännande), väntar aldrig för länge!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *