Amuela (Prolog och Kapitel 1)

Amuela (Prolog och Kapitel 1)

Prolog

Amuela rusar ut från sitt kontor och ner på gatan med tårarna strömmande ner för kinderna.

”Jag orkar inte längre”, tänker hon.

”Vad är det som händer? Varför blir det så här? Varför? Varför?”

Nästan förblindad av tårar springer hon mot sin bil. Det är som om hon försöker springa ifrån en osynlig fiende. Hennes händer darrar av både ilska och vanmakt när hon försöker få upp sina nycklar ur handväskan. Hon hittar dem inte och med ett vrål av ilska häller hon ut hela innehållet på gatan.

”Där, där är de.”

Hon rafsar ihop innehållet i väskan igen och låser upp bilen. Helt utmattad sjunker hon ner på förarsätet och sätter nyckeln i tändningslåset.

Sedan kommer hon inte längre. Den uppdämda känslan av både vanmakt och förtvivlan blandat med ett enormt ursinne fångar henne i ett järngrepp…

________________________________

Amuela har precis haft ett samtal med sin far… ett av många…

Han kommer alltid och ska lägga sig i. Han är inte nöjd med det hon gör eller hur hon gör… Han ser henne som ett barn som måste ledas och hållas i järngrepp… Han ser henne inte kapabel till att kunna sköta sina affärer som hon vill, trots att hon är en av stadens främsta förläggare… Han lägger sig i allt och tycker att hon är alldeles för givmild… Hon tar inte hand om sig själv på ”rätt” sätt… Hon gör sig själv till åtlöje… Hon är för godtrogen… Ja, finns det något som han egentligen är nöjd med när det gäller henne?

Hennes far, som nu är pensionerad, var en av stadens bästa advokater. En ståtlig man. Ja, rent av vacker. Han är lång och reslig och har en perfekt kropp. Hans tjocka, lite lockiga hår är gråsprängt och det strålar som silver. Att han har kommit upp i den beaktningsvärda åldern av 78 år kan man inte tro när man ser honom, 60-65 på sin höjd.

Hans sluga och beräknande sinne arbetar bakom en falsk fasad av en oerhört talangfull älskvärdhet. Han har lärt sig manipulationens konst genom en spelad ödmjukhet och besitter idag den konsten till fullo.

För Sir Robert Sonderson är det makt, pengar och status som styr och det främsta vapnet i hans arsenal är att ingjuta tvivel och rädsla hos sina motståndare. Amulea brukar tänka på honom som Dr. Jekyll och Mr. Hyde…

Sin makt, rikedom och status har han byggt upp på bekostnad av andra människors olycka och Amuela har både svårt att förstå och acceptera ett sådant förhållningssätt.

I Amuelas liv agerar han som åska. Med utbrott och list försöker han att manipulera henne till att göra och agera som han säger. Hans argument är alltid desamma;

”Men Amuela, tänk på vad det kan få för konsekvenser. Du gör dig ju själv till åtlöje… Folk skrattar ju bakom din rygg, förstår du inte det?”

Oförtrutet brukar han fortsätta;

”Du måste sätta dig i respekt hos folk annars blir du överkörd och manipulerad.”

Att han bara talar om och för sig själv ser han inte. Han har ju bara hennes bästa för ögonen…

Men vad vet han egentligen? Han ser ju bara skalet. Han är helt oförmögen att se mer än så. En människa som saknar förmåga att känna verklig, inte spelad, empati och kärlek kan inte se längre än så.

”Egentligen är det tragiskt”, tänker Amuela allt som oftast.

”Trots sin makt, rikedom och status så har han egentligen ingenting. Han har inga nära vänner och hans förhållande med mamma verkar helt kärlekslöst. Hon orkar väl inte heller med att försöka riva murarna till hans hjärta… Hur han känner och egentligen tänker är en gåta”, tänker hon.

”Kanske är det för mamma som för mig….”, tänker hon vidare.

”Så fort han kommer i närheten blir det jobbigt. På något underligt sätt blir man på sin vakt och går in i någon konstig försvarsställning, som om man hade gjort något fel fast man inte har det…”, tänker hon.

”Jag vill inte ha det så här längre. Jag har inte gjort något fel.”, skriker Amulea rakt ut där hon sitter i bilen.

Hon rivstartar och kör i väg med ett vrål helt förblindad av tårar.

 

Kapitel 1

Amuela kör planlöst runt en stund. Hon känner hur hon sakta, men säkert, börjar återfå lugnet och styr bilen mot sitt hem. Hon finner inget annat att göra. Hon längtar hem till sitt hus, skogen och sjön. Där får hon i varje fall vara i fred. Den lugna och fridfulla platsen brukar göra underverk för hennes kropp och själ.

Plötsligt märker hon hur tankarna rusar åt ett annat håll och hon befinner sig helt plötsligt sju år tillbaka i tiden. Hon känner hur hjärtat börjar krampa och tårarna väller upp igen. Den bottenlösa saknaden river och sliter i henne och hon måste stanna.

Bilderna av den hemska olyckan tränger sig på och plötsligt ser hon sig själv sitta vid sin mans sida. Han ligger på vägen sönderslagen och blodig och med en sista ansträngning tittar han upp på henne och säger;

”Jag älskar dig, glöm aldrig det. Du är och kommer alltid att vara mitt liv. Tack min vän för den tid du gav mig.”

Så sluter han ögonen och drar sitt sista andetag. Hans tid på jorden var slut och hennes med som det kändes…

Hennes tankar vandrar vidare till tiden efter… Ett bottenlöst hav av smärta och saknad. Tiden stod stilla och varje dag var bara en ny som man på något sätt skulle ta sig igenom. Hon känner att hon inte riktigt kommer ihåg den tiden. Den är som gömd bakom en svart slöja.

”Låt den vara där bakom.”, tänker hon och riktar minnet till den dagen då hon kände det som om hon vaknade upp till livet igen.

Hon minns det så väl. Det var en dag i mars för lite mer än fem år sedan. Solen sken och var ovanligt varm. Nästan som om den viskade om en ny tid. Hon kunde känna dess varma smekningar och vindens mjuka bris där hon stod på verandan.

Helt plötsligt hör hon att hon hör! Hon hör fåglarnas sång och hon inser att hon inte hört dem på länge. Det var som om hon vaknade ur dvalan hon befunnit sig i och kom till liv.

Sakta kunde hon känna ett varmt leende sprida sig från hjärtat. Insikten av att det var dags att gå vidare och att hon inte gjorde vare sig själv eller någon annan en tjänst genom att gömma sig för livet grep tag i henne.

Det var dags nu. Hon kunde känna sin mans otålighet. Som om han manade på henne att ta tag i livet. Sedan gick allt i snabb takt. Hon sålde deras stora hus och hittade huset hon alltid drömt om, bara en dryg halvtimme från staden, idylliskt omgivet av skog, ängar och vatten.

Hon småler genom tårarna där hon sitter i bilen när hon tänker på sitt hus och alla de sammanträffanden som kom som brev på posten när hon väl tog till sig livet igen. Platsen hon hittade har gett henne så mycket av ro, frid och glädje. Det är som om själva marken där pratar och omsluter henne med kärlek. Hon tackar stilla för att hon tillslut hittade hem.

Amuela tittar ut genom bilfönstret och känner hur smärtan i bröstet börjar avta.

”Det var länge sedan jag kände den här smärtan”, tänker hon, startar bilen och kastar som hastigast en blick i spegeln. Kvinnan som möter henne med blicken ser så ömtålig ut. Som om minsta vindpust skulle blåsa ut hennes låga. Ansiktet är svullet av all gråt och hennes annars så vackra och klara gröna ögon syns knappt. Hennes lockiga, ostyriga hår står på ända och Amuelas tankar går osökt till ett litet vilset lamm.

”Hmm”, tänker hon. Jag tror jag tar ett dopp när jag kommer hem.

Väl hemma känner hon hur trött och utmattad hon är efter denna osedvanliga känslostorm och istället för att gå ner till sjön och ta ett dopp så slänger hon sig på sängen. Tårarna tränger sig på igen när tankarna går tillbaka till morgonens möte med sin far.

”Varför kan han inte förstå?” tänker hon förtvivlat.

”Vad är det jag gör för fel som får honom att gå på som en ångvält? Kanske har han rätt… Kanske borde jag bli mer som han…” Hon hinner inte ens avsluta tanken innan hon känner hur det knyter sig i magen…

”Nää, aldrig i livet att jag tänker bli som han!”, tänker hon tvärt.

”Jag måste hitta ett sätt som får honom att förstå det.”

Hon gräver huvudet djupare ner i kudden, nästan som om hon trodde att allt skulle vara bra när hon tittar upp igen. Hon märker inte ens när hennes katt kommer smygande och hoppar upp till henne. Inte förrän en tass försiktigt rör vid henne känner hon kattens närvaro. Hon tittar upp ur kudden och ser sin älskade katt sitta bredvid henne.

Tulis sträcker fram sin tass igen och rör försiktigt vid hennes kind. Det är som om hon känner Amuelas förtvivlan och vill göra allt för att hjälpa och trösta henne. Amuela drar till sig Tulis och borrar ner huvudet i hennes mjuka päls. Hon känner hur kattens värme och kärlek får henne att känna sig starkare.

Efter en liten stund sätter hon sig upp på sängkanten och tittar ut genom fönstret. Hon säger högt till sig själv;

”Nu får det vara slut på det här! Jag orkar inte längre.”

Med beslutsamma steg går hon ner till köket och gör en lätt lunch då det plötsligt knackar på dörren…

_______________________________________________________________________

Del 2 av kapitel 1 kommer den 30 januari 2014. Hoppas vi ses då!

8 comments on: Amuela (Prolog och Kapitel 1)

  1. Moster Barbro 3 januari, 2014 at 14:34

    Spännande berättelse! Vill höra fortsättning på både detta och allt annat :) Du skriver mycket bra!

    • Pia E. Stengard 4 januari, 2014 at 14:00

      Tack o Tack!

  2. Louise 2 januari, 2014 at 23:51

    Vilken rivstart!! Me like!
    Jag ser också fram emot en spännande fortsättning!
    Kram från syster yster

    • Pia E. Stengard 3 januari, 2014 at 10:46

      :-)

  3. Lotta 2 januari, 2014 at 23:28

    Toppen! Jag blev berörd!

    • admin 3 januari, 2014 at 10:48

      Åh, vad underbart att höra! Fortsättning kommer :-)

  4. Gudrun Stengard 2 januari, 2014 at 23:05

    Så bra, ser fram mot fortsättningen.
    Kram

    • Pia E. Stengard 3 januari, 2014 at 10:47

      Den kommer! Var så säker :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *