Amuela – Kapitel 2, del 1

Amuela – Kapitel 2, del 1
Photo credit: www.flickr.com - gelinh / CC

 

Magdalena är på väg hem efter besöket hos Amuela.

“Det var hemskt vad otrevlig Amuela var idag”, tänker hon.

“Hon såg mig ju knappt”, fortsätter hon ilsket.

Hon förstår inte varför Amuela verkar strunta i henne.

“Hon bara sitter där och tror att jag ska tycka synd om henne”, fnyser Magdalena.

Hon riktigt känner hur både ilska och agg börjar byggas upp inom henne mot Amuela och någonting som liknar hämdbegär börjar bubbla upp.

“Vem tror hon att hon är egentligen? Sitta och gnälla över en pappa som faktiskt bryr sig…”, tänker Magdalena.

“Men jag då”, tänker hon vidare hon och fortsätter,

“Jag har ju inte ens en far. Han försvann när jag var liten. Snacka om att inte bry sig… Och där sitter Amuela och gnäller och snörvlar. Patetiskt. Hon har ju förbaske mig allting… Vad sjutton har hon att gnälla över?”

“Nä, fy katten. Jag orkar inte med henne mer.”

“Förbaskade gnällspik. Jag önskar verkligen att hon får det lite hett om öronen ett tag så att hon kunde sluta gnälla över pettitesser… “

Magdalena kör inåt stan. Hon är riktigt, riktigt förbannad på Amuela.

“Vem i helskotta tror hon att hon är igentligen…?”, tänker hon om och om igen.

Magdalena kan riktigt känna hur hon vill skulle vilja ge Amuela en läxa för att hon tror att hon är något, få henne att känna på det verkliga livet, hennes liv…

Magdalena blir inte riktigt klok på sina känslor och tankar, men hon känner att hon verkligen har fått nog av den där uppblåsta nollan.

“Gud vad jag önskar att någon kunde sätta dit henne, hänga ut henne så att alla kan se vem hon är, men det går väl inte det heller…”, tänker hon.

“Hon är väl så himla duktig och präktig så att det inte finns några fel någonstans att rota fram…”, fortsätter hon ilsket.

Magdalena känner hur hon blir ännu mer irriterad och ilsken och hämndens ljuva sötma börjar sprida sig i hennes kropp.

“Hon borde verkligen få känna på hur det är. Inga mer bananskal för fröken viktigpetter här inte!”, tänker Magdalena.

Avundsjukan riktigt sprutar ur ögonen på henne. Hennes tankar blir mörkare och mörkare för varje kilometer hon lägger mellan sig och Amuela. Hon snärjer in sig i sina egna tankar om vad som är rättvist och inte och närmar sig snabbt avgrunden där ingen återvändo finns…

Hon svänger in vid affären för att handla lite på vägen hem. Människor hon känner hejar på henne, men hon varken ser eller hör något. Hon är så uppslukad av avundsjuka och hämndbegär att verkligheten runt henne inte längre existerar. Det är först när hon håller på att kollidera med en man inne i affären som hon plötsligt rycks tillbaka till verkligheten. Mannen hon höll på att kollidera med är Amuelas pappa…

Oj, oj, förlåt mig, säger Magdalena samtidigt som hon tittar upp,

“Nä, men hej Robert, är det du! Förlåt mig. Jag gick i andra tankar”, säger Magdalena snabbt.

“Din förbannade dotter”, tänker hon och ler sitt allra ljuvaste leende.

“Hej Magdalena. Hur är det med dig då? Du ser lite uppjagad ut”, säger Sir Robert och tittar på henne med en genomträngande blick, som om han såg rakt igenom henne.

Magdalena skruvar lite osäkert på sig och säger,

“Nej då, det är inte så farligt, lite stressad bara”, försöker hon få honom att tro.

“Jag har precis kommit från Amuela” säger Magdalena lite osäkert och fortsätter,

“Hon mår visst inte så bra, så jag var där längre än vad jag hade tänkt”.

Sir Robert tittar begrundande på henne och frågar sig själv hur pass god vän hon igetligen är till Amuela. Han gillar henne inte. Hon känns lika hal och sliskig som en ål, ja falsk rent av, men plötsligt tar ilskan över morgonens uppträde med Amuela över och han hör sig själv, mot bättre vetande, säga,

“Jasså, du säger det. Ja, då vet du ju att det är mig hon är arg på. Hon vill inte förstå vad jag säger. Någonstans undrar jag om hon inte borde åka på en smäll så att hon lär sig den hårda vägen hur saker fungerar i det verkliga livet. Hon är så naiv, folk gör sig ju löjliga över henne bakom hennes rygg och det tål jag inte. Hon måste sätta sig i respekt och sluta vara så godtrogen”.

Så fort han har uttalat de sista orden ångrar han sig.

“Det här var inte bra, inte alls…”, tänker han.

Han känner det som om han har förrått sin dotter, men slänger bort tanken eftersom den inte känns logisk. Amuela är ju hennes vän. Hon vet väl allt redan – eller..?

Magdalena tittar på honom med något konstigt i blicken. Han känner igen den där blicken… Han letar i sitt minne och plötsligt inser han – hon avskyr Amuela och vill henne allt annat än väl…

“Ja, jo… kanske har du rätt i det, men Amuela är väl vuxen nog att kunna fatta sina egna beslut, eller?”, fortsätter Magdalena.

Sir Robert känner instinktivt att han är ute på djupt vatten och avslutar samtalet kvickt. Nästan omedvetet skakar han på axlarna för att bli av med olustkänslan, avfärdar känslorna som ologiska och obetydliga och skyndar vidare.

Kvar står Magdalena med ett illmarigt leende på läpparna. Nu vet hon vad hon ska göra.

____________________

Amuela ser sig sömndrucket omkring.

“Var är jag någonstans?”, hinner hon tänka innan hon drar sig till minnes natten som gått.

Hon slänger en snabb blick på klockan och ser att hon redan är halv tio på förmiddagen,

“Jag måste ha somnat tillslut i varje fall”, konstarerar hon och sätter sig upp och slänger sina långa ben över sängkanten.

Där fastnar hon när minnena från nattens drömmar och upplevelser kommer upp till ytan igen.

“Tack och lov att det är lördag idag. Det ger mig lite tid att sortera mina tankar…”, tänker hon och skakar på sig i ett försök att få känslan att släppa taget och strosar ner i köket för att göra frukost.

Nere i köket möts hon av Tulis som jamar förberående på henne. Hon vill ha sin mat och tycker nog hon har fått vänta lite väl länge idag…

Amuela ger Tulis mat och sätter på kaffe till sig själv. Ute är det en strålande dag och Amuela bestämmer sig för att ta en långpromenad efter frukost. Det kanske kan få henne att sortera sina tankar och komma på vad det är rösten menar…

Upplivad av tanken gör hon en stadig frukost och sätter sig ute på verandan i solskenet och njuter av frukosten och solens värmande strålar.

“Tänk vad underverk lite solsken gör”, tänker hon och känner hur gårdagens och nattens händelser börjar tona bort och se mycket ljusare ut.

“Jag tror jag ska ringa brorsan och se om han har tid att komma över en stund i eftermiddag, Han kanske kan sprida lite ljus över det här”, tänker hon vidare och känner hur bara tanken på sin bror får henne att släppa det sista av nattens händelser.

“Ja, han kan hjälpa mig”, tänker hon och går in och ringer sin bror.

 ____________________

Amuela får en skön förmiddag i skogen och känner sig både pigg och upplivad när hon nu är på väg hem. Hennes bror lovade att komma vid två-tiden och hon vill hinna göra lite lunch till dem innan han dyker upp.

När han någon tmme senare rullar upp på gården är hon precis klar.

“Vilken tajming”, tänker hon och springer ut för att möta honom.

När hon kramar om honom känner hon hans varma stabila närvaro och den enorma trygghet han utsrålar. Det är som om alla bekymmer och virriga tankar blåser bort och kvar finns bara en känsla av stillhet, trygghet och värme. Som om man skulle vara omsluten av bomull. Man bara är på något vis och allt är perfekt.

____________________

Adam Sondersen går med tunga steg den korta vägen mellan parkeringen och sitt kontor. Solen skiner och det är en ljuvlig försommardag, men trots det vackra vädret är hans sinne tungt. Det är fredag eftermiddag och han har precis avslutat ett knivigt mål där en ung kvinna blivit misshandlad på öppen gata för ett par månader sedan. Trots att kvinnan kunde peka ut gärningsmännen gick de fria. Adam känner hur hans tilltro till domaren och juryn gungar. Visst har de redan beslutat att överklaga domen, men han kan inte förstå hur något så självklart som en fällande dom i det här fallet inte blev. Hur kunde domaren välja att gå gärningsmännens väg?

En oroväckande tanke börjar forma sig inom honom,

“Kan det vara frågan om mutbrott..?”

Adam känner hur hans kropp svarar på tanken och intuitivt känner han att den är rätt och bestämmer sig samma stund som han öppnar dörren till sitt kontor att han ska gå till botten med detta. Det får bära eller brista. Rätt ska vara rätt.

Adam Sondersen, son till Sir Robert och Amuelas bror bestämde sig redan som tioåring att han skulle bli advokat – precis som sin far, men med en stor skillnad. Han ville arbeta med och för de svaga i samhället. De människor som verkligen behöver hjälp. De som blir utnyttjade och överkörda av en maktelit som hela tiden tar sig större och större friheter. En maktelit som tror sig stå över rättvisan och kan göra som de behagar. Med andra ord en linje som helt gick stick i stäv med hur hans far arbetade.

Under hela sin uppväxt lyssnade han uppmärksamt när hans far berättade om sina olika mål i rättssalen. Han lärde sig hur hans far agerade och vad som verkligen döljde sig under ytan. Han blev en mästare på att läsa andra människors dolda agenda och såg tidigt att makt och pengar var det som i verkligheten styrde världen. När han fick sin juristexamen svor han att alltid arbeta för alla människors lika värde och rätt till lika behandling.

Med tiden blev han erkänd för sin medfödda talang att se saker och ting i sitt rätta ljus och var nu en eftertraktad jurist. Ingen, inte ens hans motståndare i rättssalen, kunde känna agg till denna man. En man som inte bara hade begåvats med ett enromt intellekt utan också såg alla sina medmänniskor med samma respekt och vördnad. Ingen kunde undgå att känna hans lugna, beslutsamma närvaro och ingen lämnades oberörd av hans intensiva utstrålning. Han berörde alla, kvinnor i synnerhet, med sin lockiga röda kalufs, sin muskulösa, smidiga kropp, sina intensiva gröna ögon och sitt utmanade sätt att klä sig i en stil som påminde om en blandning mellan en forntida krigare och en indian.

Adam sitter djupt försjunken i sina tankar på domaren och hur han ska gå vidare för att kunna nysta upp detta då hans sekreterare knackar på dörren och kommer in. Med sig har hon ett stort brunt kuvert som hon lämnar till Adam.

“Det här låg i brevlådan efter lunchen”, säger hon, lämnar över kuvertet och går ut igen.

Adam vänder och vrider på kuvertet. Det verkar vara en stor mängd papper… Adam öppnar kuvertet och läser på den handskrivna lappen som sitter fast med ett gem på det översta papperet;

“Hej Adam.

I morse när jag gick ut för att hämta tidningen låg det här brevet i min brevlåda. Jag har tittat igenom det och kände instinktivt att det var du som skulle ha det. Vet inte varför, men kanske du vet?

Kramar Sophie”

Adam tar bort lappen och läser mitt på första sidan,

“Vägen tillbaka…”

Något annat står det inte och hur han än letar kan han inte få fram vem det kommer ifrån eller vem som skrivit det. Nyfiken som han är börjar han läsa och efter vad som känns om en liten stund tittar han upp på klockan…

“Herre jösses”, tänker han.

“Det har gått fyra timmar och jag har inte ens märkt det”, fortsätter han och tittar ner på texten han har framför sig.

Fundersamt lägger han ner texten i kuvertet igen och stoppar alltsammans i sin väska och åker hem. Väl hemma fortsätter han att läsa…

Del 2 av kapitel 2 kommer den 30 mars 2014

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *