Amuela – Kapitel 2, del 2

Amuela – Kapitel 2, del 2
Föregående avsnitt hittar du här: Amuela – Kapitel 2, del 1

Det är lördag förmiddag och Adam har precis pratat med Amuela. Hon verkade ordentligt uppriven av hennes senaste sammandrabbning med deras far. Mer än vanligt faktiskt. Det kändes helt klart som om det hade hänt andra saker också…

”Klart jag kommer”, svarade Adam när Amuela frågade om han hade lust att komma över på lunch och de bestämde att han skulle komma vid två-tiden.

________________________________

Amuela kramar om sin bror när han kliver ur bilen och känner hur tacksamheten över att ha honom här sköljer över henne.

”Tack gode gud för att han finns”, tänker hon och ger honom ett strålande leende.

”Det är precis som om allt jag gått igenom de senaste dagarna känns mindre bara han kom in på gården”, hann hon tänka innan hon släppte taget om sin bror.

”Kom, maten står på bordet och jag behöver verkligen prata med dig”, säger hon och går före mot huset.

Liljekonvalj-by-Keith-Ewing---flickrAmuela har förberett gravad lax och dillstuvad potatis till dem, något hon vet att Adam älskar. Hon har dukat på den lilla veranda som vetter ut mot sjön. Vattnet glittrar i solen och syrenen som står på ena sidan av verandan luktar ljuvligt. En nyplockad bukett med liljekonvaljer står mitt på bordet och tillsammans med syrenen blir dofterna nästan bedövande. Det är ett inbjudande bord som andas ljuvlig försommar.

När Adam väl kommer in i köket ber Amuela honom att ta med vattenkaraffen ut på verandan. Amuela är så upptagen av sina egna tankar och allt hon vill prata med Adam om, att hon inte lägger märke till det stora bruna kuvertet som Adam lägger på köksbordet innan han tar vattenkaraffen med sig ut, hack i häl med Amuela.

När de väl har fått maten på sina tallrikar börjar Amuela att berätta och det är inte förrän någon timme senare som Adam får stopp på hennes ordflöde och undrar om hon inte borde äta lite också.

Amuela tittar ner på sin tallrik och inser att hon inte tagit en tugga än. Potatisen hade för länge sedan hunnit bli kall, men det märkte hon knappt när hon stoppade in en tugga i munnen och tittade upp på sin bror med en blick som bad om hjälp att förstå.

”Vad är det som händer?”, frågar hon med munnen full av mat.

”Kan du förklara allt det här med rösten, Adam?”, undrar hon mellan tuggorna.

”Förklaringar finns det alltid”, säger Adam och fortsätter,

”Men frågan är ju om man är beredd att tro på det eller ej.”

”Vad tror du själv om allt det här, Amuela?” frågar han och tittar på henne med en fundersam blick.

”Nej, men jag vet ju inte. Jag har tänkt och tänkt och tänkt, men jag förstår helt enkelt inte. Just nu undrar jag mest om det verkligen är sant… Har jag verkligen hört det här som jag tror?” säger Amuela.

Adam lägger pannan i djupa veck och ser fundersam ut. Han är så väl medveten om vad det är som händer, men han vet inte om Amuela skulle förstå, eller ens om det är rätt och riktigt att han berättar det han vet. Han bestämmer sig snabbt för att inget säga, utan låta henne hitta sina egna svar. Instinktivt känner han att det är rätt väg att gå. Det är nästan så att han kan höra en mjuk röst som tyst ber honom att bara hjälpa henne att hitta sina egna svar.

Helt plötsligt går det upp för honom att han redan vet vad det är som väntar Amuela – hon är på väg mot sitt livsmål. Det som är hennes specifika uppgift i det här livet. Han kommer ihåg nu… Det var länge sedan den där drömmen, säkert mer än tjugo år sedan. Han ler vid tanken på den och sedan flyger tankarna över manuskriptet han läste i natt.

”Nu förstår jag”, tänker han och säger till Amuela,

”Ja, nog tror jag du har både hört och känt det som du berättar. Det är inget konstigt med det egentligen, men frågan är ju vad du kommer att göra med den uppmaning du fått? Kommer du att ta tag i det och försöka förstå vad det är du ska göra, eller kommer du sakta men säkert låta det bli ett underligt minne som sakta får blekna?”

Amuela ser fundersam ut och tänker på hur lätt det skulle vara att bara låta det försvinna i djupet av hennes minne och inte fundera mer på det. Nu vet hon ju att det inte är något fel på henne eller att hon håller på att bli sinnesförvirrad, så varför bry sig?

”Nja, jag vet inte… Just nu känns allt bra. Du har en förmåga att få allt att bli så lätt, fast…”, Amuela blir tyst och fortsätter tänka en stund och säger till slut,

”Men alltså… det vore ju faktiskt kul att få veta vad rösten menade…, men ja, jag vet inte…”.

När hon har uttalat de sista orden kan hon känna en knappt förnimbar oro. Som om det hon kommer att få veta gör henne rädd… Hon skruvar lite på sig där hon sitter och tittar frågande på sin bror.

”Ok”, säger Adam och fortsätter,

”Men då måste vi försöka förstå vad det är rösten vill förmedla. ”Du måste börja med dig själv.” Var det det du sa den sa?”

”Ja”, säger Amuela försiktigt och känner hur magen snörs ihop av olust och hon känner sig nästan rädd.

Hon förstår inte sin egen reaktion, men det känns som om hon skulle ställas inför en domstol som ska rannsaka hennes liv och ställa henne till svaras för alla de hemska saker hon uppenbarligen har gjort i sitt liv. Hennes tankar går osökt till hennes far och blir nästan paff när hon inser att det hon just nu känner är precis samma känslor som hon har när hon attackeras av sin far. Som om hon skulle vara skyldig till all världens hemskheter, fast att hon inte förstår hur det skulle vara möjligt.

Adam både ser och känner hennes oro och frågar försiktigt,

Vad är det som far genom ditt huvud nu? Du ser ju helt skräckslagen ut! Vad tänker du på?”.

Med darrande röst försöker hon förklara för sin bror vad hon känner. Hon upptäcker hur oerhört svårt det är att förklara, men med Adams hjälp benar hon till slut upp känslorna, även om hon inte överhuvudtaget kan förstå var de kommer ifrån.

När hon tystnar blir det tyst, riktigt tyst, det ända som hörs är fåglarnas kvitter och något enstaka bi som surrar förbi. Efter en stund säger Adam försiktig,

”Tror du att det här med ”… börja med dig själv” kan ha något att göra med din relation till Pappa? Det kanske är så att du måste ta itu med varför du reagerar som du gör när Pappa är i närheten. Varför har han ett sådant enormt grepp om dig? Vad är du rädd för?”, säger Adam.

Amuela tittar upp på Adam med en frågande blick, som efter ett ögonblick verkar se vad Adam ser.

”Ja, så kanske det skulle kunna vara”, säger hon och fortsätter,

”Men hur ska det gå till? Jag kan inte se vad det är jag gör, eller för den sakens skull, inte gör, för att vår relation är som den är. Det är ju han som inte kan acceptera den jag är. Han vill att jag ska vara som han och det är det sista jag vill…”, säger Amuela.

”Det är väl kanske där knuten ligger”, fortsätter Adam och tittar på henne med en blick som verkar veta svaret på allt.

”Du kanske skulle fundera på varför du reagerar som du gör och vad som skulle kunna vara orsaken till din egen reaktion på Pappas framfart. Titta på ditt eget ansvar i det som händer. Det är kanske det de menar med ”… börja med dig själv”, säger Adam.

”ja, kanske är det det”, säger Amuela och känner hur känslan av oro börjar sprida sig i kroppen igen.

”Ja, jag vet inte Adam. Jag får nog fundera lite på det här. Jag kan inte påstå att det känns speciellt lockande att gå den vägen!” säger hon efter en liten stund.

Adam tittar på klockan och inser att han måste ge sig iväg om han ska hinna byta om till middagen ikväll.

”Amuela, jag måste ge mig av nu. Vi får fortsätta prata om det här en annan dag. Ok?”

”Ja, ja. Självklart. Jag klarar mig alltid. Har som sagt fått en hel del att fundera på!” säger Amuela med ett snett leende.

Adam reser sig och ger henne en varm kram och säger.

”Du, det kommer ordna sig. Det vet jag.”

Amuela följer med Adam ut för att vinka av honom. När han har satt sig i bilen, vevar han ner fönstret och säger,

”Du, jag glömde… På ditt köksbord ligger ett manus som jag fick händerna på i går. Du kan väl titta igenom det vid tillfälle?”

”Jaha, ok det ska jag göra. Kör försiktig nu. Hej då”.

”Hej då vännen. Ses snart”.

Adam vinkar genom rutan på sin mörkgröna gamla Landrover och far iväg. Han känner sig som en smitare, men det finns inget mer han kan göra för sin syster i det här läget. Han känner en tyngd över hjärtat när han inser att det som nu ligger framför Amuela blir en tuff resa. Det som vanligen brukar ta många, många år att lära sig kommer hon att bli tvungen att lära sig på bara några månader… Kommer hon att klara det, undrar han stilla. Tyst inom honom hör han,

”Var inte orolig. Hon klarar mer än du tror.”

Sedan kommer han att tänka på manuset som han läste. Hans ansikte spricker upp i ett stort leende. Det var verkligen Amuela som skulle ha det där manuset!

Förundrad över hur synkroniserat livet ter sig, kör han vidare hem till sig och den väntande middagen.

________________________________

Amuela vinkar efter Adams bil och går sedan in och diskar upp efter deras långa, långa lunch. Hon känner att hon har blivit hungrig igen så hon värmer det sista av potatisen, lägger på några skivor lax och sätter sig vid köksbordet. Där får hon syn på manuset som Adam lämnat.

Hon tittar lite förstrött på det bruna kuvertet, men orkar inte ta upp det. Hon känner sig helt utmattad efter dagens intensiva samtal. Hon funderar en stund, sedan gör hon sig iordning för natten och går upp för att läsa lite innan hon somnar. Det bruna kuvertet följer med upp, men innan hon ens hunnit ta det från nattygsbordet faller hon ihop på kudden helt utmattad och snart nog sover hon.

Den natten drömmer hon igen, men nu står hon inför en jury, anklagad för något hon inte förstår. Hon vaknar med ett ryck och sätter sig upp i sängen igen.

”Jag förstår inte…”, säger hon högt, lägger sig ner och somnar om igen…

________________________________

Nästa del av Amuela kommer ca den 30 april. Hoppas vi ses då!
Photo credit: syren - www.flickr.com - RichardBH / CC
Photo credit: liljekonvalj - www.flickr.com - Keith-Ewing / CC

4 comments on: Amuela – Kapitel 2, del 2

  1. Gudrun Stengard 1 april, 2014 at 12:23

    Hej.
    Håller med moster Barbro, du skriver bra och det är spännande.

    • admin 1 april, 2014 at 13:32

      Tack mamma!

  2. Moster Barbro 1 april, 2014 at 11:16

    Spännande! Jag läser med största intresse! Du skriver så bra!

    • admin 1 april, 2014 at 13:32

      Tack moster!

Lämna ett svar till admin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *